One podcast - four themes: survivors of the Holocaust, the Palestinian Nakba, the second generation and Jewish Högalid. The podcast’s various projects have been funded by, among others Statens Kulturråd, Saléns stiftelse, Palmefonden, Victoria AB, Kungl. Patriotiska Sällskapet, Helge Ax:son Johnson Stiftelse, Annika och Gabriel Urwitz’ Stiftelse, Samfundet S:t Erik, Lind & Co, Ordfront and private donors.
1 hr 6 min
- Jag träffade en tolvårig kille som gick i The American School i Gaza, säger Louise Norman. Och så sa han något som jag kommer att minnas hela mitt liv. Han sa, förut då drömde jag om allt jag skulle kunna bli, när jag har fått gå i den här skolan. Nu finns inte skolan längre, jag drömmer bara om mina döda kamrater nu. - Det var så hårt att få höra det av en tolvåring, säger Louise Norman.
1 hr 44 min
- Fem dagar innan vi skulle åka hem från Gaza blev min bästa kompis, Lasse Sjöberg, dödad i ett överfall. Vi hade levt ihop som bröder i sex månader. När Lasses kropp skulle flygas hem till Sverige anmälde jag mig som frivillig att bära ut kistan till flygplanet, säger Bo Allerbrand. - När jag kom hem till Sverige besökte jag hans mamma, pappa, syster och bror i deras radhus i Beckomberga. Jag har aldrig kommit över Lasses död. Jag har försökt förtränga det, säger Bo Allerbrand. Intervjuare: Lotta Schüllerqvist och Bernt Hermele Foto: Bernt Hermele
22 min
Lars Wåhlin håller föredrag om FN och sina FN-uppdrag på Prata svenska-caféet i Täby Kyrka, 20 oktober 2026.
The newest 50 of 352 episodes
1 hr 6 min
- Jag träffade en tolvårig kille som gick i The American School i Gaza, säger Louise Norman. Och så sa han något som jag kommer att minnas hela mitt liv. Han sa, förut då drömde jag om allt jag skulle kunna bli, när jag har fått gå i den här skolan. Nu finns inte skolan längre, jag drömmer bara om mina döda kamrater nu. - Det var så hårt att få höra det av en tolvåring, säger Louise Norman.
1 hr 44 min
- Fem dagar innan vi skulle åka hem från Gaza blev min bästa kompis, Lasse Sjöberg, dödad i ett överfall. Vi hade levt ihop som bröder i sex månader. När Lasses kropp skulle flygas hem till Sverige anmälde jag mig som frivillig att bära ut kistan till flygplanet, säger Bo Allerbrand. - När jag kom hem till Sverige besökte jag hans mamma, pappa, syster och bror i deras radhus i Beckomberga. Jag har aldrig kommit över Lasses död. Jag har försökt förtränga det, säger Bo Allerbrand. Intervjuare: Lotta Schüllerqvist och Bernt Hermele Foto: Bernt Hermele
22 min
Lars Wåhlin håller föredrag om FN och sina FN-uppdrag på Prata svenska-caféet i Täby Kyrka, 20 oktober 2026.
1 hr 8 min
- Ett par grabbar kröp in under taggtråden, in till vår förläggning. Om det var mat eller saker de letade efter vet jag inte, De åkte fast och vi var beordrade anmäla detta till den egyptiska polisen. Polischefen dök upp och började slå pojkarna. Han boxade en av de i ansiktet, medan han tittade på oss, säger Karl Ekman. Intervjuare: Lotta Schüllerqvist och Bernt Hermele En produktion från Svenska Gaza-arkivet, SGA. Här kan du läsa mer om SGA: https://www.facebook.com/groups/4109761965824357?locale=sv_SE
1 hr 26 min
- Mina föräldrar separerade tidigt. När jag bodde hos pappa, i hans lilla etta, sov jag i bäddsoffan. Pappa drack en del, men aldrig när han jobbade. Samtidigt var han en väldigt närvarande pappa. Han var också omtänksam och ibland lät han hemlösa sova i över i lägenheten. En gång blev pappa av med tv:n och kameran. En annan gång blev jag av med mina kläder, säger Sara Älverstad.
1 hr 31 min
- Vi omplaceras till staden Rafah för att, tillsammans med kanadensare, vakta FN:s stora upplag med förnödenheter för samtliga FN-soldater. Transporten från Gaza hem till Sverige närmar sig. Men på långfredagen drabbas två av våra kamrater av ett palestinskt eldöverfall i en av de djupa sandravinerna. De var på väg tillbaka till förläggningen, när den ene träffas av flera skott och dör blödande i armarna på den andra kamraten. Den dödes namn var Lars Sjöbrandt, säger Ulf Ahlner. Intervjuare: Lotta Schüllerqvist och Bernt Hermele
2 hr 4 min
Det här rullbandet innehåller inspelningar från Gaza, gjorda i maj och juni 1967. Bandet är sammanställt av Rolf Liljhammar. I ett följebrev skriver han: ”Vid vårt korta besök i Mellan-Östern gjordes en del bandupptagningar av de händelser som sedermera ledde till det så kallade ”Sexdagarskriget”. Av dessa autentiska inspelningar har gjorts utdrag, som skildrar dels den militära uppladdningen mellan Israel och Arabstaterna, dels vår bataljons öden och äventyr. Det hela kulminerar vid artilleribeskjutningen av Gaza stad och vid flygattackerna vid stranden. Många av dess inspelningar är unika och samtliga helt autentiska.” Innehållsförteckning, som följde med bandet. ”Mellanösternkrisen 1967 (Tonband)” 20/5 Sveriges Radio: Svenska FN-bat avslutar sitt uppdrag. 22/5 Den enögde ”handlaren” ”Bosse Fredriksson” beklagar att Svenska Bat lämnar Gaza. (Kommentar: en palestinsk handlare hade ett stånd utanför den svenska förläggningen och gavs smeknamnet Bosse Fredriksson. 23/5 Radio Israel: Paussignal. Signaturmelodi (Shalom Alashom) (Kommentar: Hevenu shalom aleichem är en traditionell judisk folksång som i översättning heter ”Vi har fört frid över oss”.) Nyheter: Nasser spärrar Tiranasundet. Efter nyheterna sjöng en av Israels kvinnliga sångstjärnor ”Going down to Cairo”. (Kommentar: Originalet är ”Goodbye Liza Jane”, en amerikansk traditionell folkmusiklåt.) 28/5 Sista klockringen vid kyrkan på Hill 88. Sista Gudstjänsten, Pastor Öhman predikar. 28/5 Radio Cairo: UAR beordrar den Canadensiska FN-bat att lämna Eygptiskt territorium inom 48 tim. Anledning till utvisningen är att UAR ”ej klan garantera de Canadensiska soldaternas säkerhet efter den fientliga inställningen till UAR som Canada visat i och med sammankallandet av FN:s säkerhetsråd”. 31/5 Svenska Bat´s medaljparad. Tal av Öv Lindskogh.. ”Slow March” spelad av säckpipor av ”The Sikh Light Infantery”. Tal av Gen Rickye. 2/6 Radio Israel: Ett nytt kabinett har bildats i Israel. Moshe Dayan utnämnes till försvarsmin...
46 min
Moritz Holzman håller föredrag på Eriksdalsskolan, mars 1994. På kassetten står skrivet: "en del av pratet om kriget i Eriksdalsskolan, mars 1994."
1 hr 33 min
Moritz Holzman berättar minnen från Bergen Belsen och Sverige, 1944-1945
1 hr 33 min
Moritz Holzman berättar sina minnen från åren 1943-1944.
1 hr 22 min
Vad minns du av kriget 1967? - Jag minns liklukten. Vi skulle evakueras norrut från Gaza upp till Ashdod i Israel. Israelerna hämtade oss i bussar. De hade satt upp omslagspapper för bussfönstren så att vi inte skulle kunna titta ut. Men pappret satt bara med några tejpbitar. Vi åkte genom Gaza City och i skyttegravarna låg det fullt med döda. Jag hade aldrig någonsin känt liklukt tidigare, säger Berndt Reuithe. - Vi åkte förbi bilar som var överkörda av stridsvagnar. Det hängde ut armar genom bilfönstren. Vi åkte förbi något som i mörkret såg ut som majbrasor. Men där slängde de upp kroppar som de eldade upp. Kom erfarenheterna från din FN-tid i Gaza i fatt dig? - Ja, när man fick egna barn, då fick man andra perspektiv. Man vet ju att det är barn som drabbas värst i sådana här lägen, Berndt Reuithe.
1 hr 34 min
- 1967 blev läget alltmer spänt mellan Israel och Egypten. Plötsligt kom ordern från FN-högkvarteret i New York att vi skulle avbryta uppdraget. Jag gillade inte beslutet. Det var ju inte därför vi var där, säger Göran Helmersson. - På avslutningsceremonin fick jag uppdraget att hala FN-flaggan. Jag bestämde mig för att ta god tid på mig. Så långsamt har aldrig en flagga halats, säger Göran Helmersson.
1 hr 44 min
- När vi kom till Gaza 1960 slogs jag av dofterna och oväsendet. Gränsen mot Israel var bara ett streck i backen och några oljefat målade i FN-färgerna ljusblått och vitt, säger Ragnar Johansson. - Andra vändan till Gaza, 1962, var jag ren adminstratör. Min arbetsplats låg i FN-högkvarteret i Gaza City. Vi satt i samma korridor som högdjuren, bland annat generalen, en storväxt indier. Vi försökte kika så att han inte skulle komma i korridoren, för då måste vi ställa oss i givakt, säger Ragnar Johansson. - Jag bodde i Villa 85 och delade rum med ytterligare två FN-svenskar. "When we arrived in Gaza in 1960, I was struck by the smells and the noise. The border with Israel was just a line on the ground and a few oil drums painted in the UN colors of light blue and white," says Ragnar Johansson. "In 1962, I served with the UN in Battalion 15. My workplace was at the UN headquarters in Gaza City. We were in the same corridor as the top brass—including the general, a large Indian man. We used to keep a lookout to make sure he wasn't coming down the hallway, because if he did, we had to snap to attention." "I lived in Villa 85 and shared a room with two other Swedes serving with the UN."
46 min
- Framtiden är osäker. Vi vet inte vad judarna har i beredskap för oss, säger Mustafa Eid. Han är född 1936, i Lifta, utanför Jerusalem. I januari 1948 fördrev israelisk militär Liftas bybor och Mustafa Eid hamnade så småningom i flyktinglägret Balata, i Nablus, på norra Västbanken. - The future is uncertain. We do not know what the Jews are planning for us, says Mustafa Eid. He was born 1936, in Lifta, outside of Jerusalem. In January 1948 Israeli military expelled the villagers. Mustafa Eid ended up in Balata Camp, in Nablus, in the northern part of the West Bank. Photo: Cato Lein. Interpreter: Abed Yousef. Recorded in Balata Camp, 2022. Background: The Balata Camp was established in 1950 by UNRWA. It was meant as a temporary solution for 5 000 refugees. Today it is the West Bank´s biggest refuggee camp, overcrowded with 33 000 people. Poor and insufficient infrastructure puts pressure on camp residents as the effects of overpopulation profoundly impact daily life. Over the years, construction of new residences has encroached on public spaces and turned streets into narrow alleys with barely enough space for people to pass. This results in a sense of lack of privacy and living space for camp residents. UNRWA facilities remain one of few safe spaces for children to play outdoors. The Israeli Security Forces (ISF) conduct operations in the camp, and generally enter with a large deployment of troops. Confrontations between ISF and local residents often involve the use of live ammunition and other forms of weaponry – with the risk of injury and loss of life. High unemployment, particularly among youth who make up around 60 per cent of camp residents, remains a challenge in all camps with 17 per cent recorded by PCBS’s Labour Taskforce Report, Q4 2022. Balata camp’s levels of poverty and food insecurity are among the highest in the West Bank camps. The critical socio-economic situation in the camp brings with it a pronounced sense of frustration for camp residents a...
1 hr 29 min
1948, då Kamal Ma‘aruf var nio år, fördrev israeliska styrkor familjen från byn Dayr al-Qassi. De flydde över gränsen till Libanon. I 34 år levde de i olika flyktingläger, först i Baalbak, sedan i Tyr och slutligen i Sabra. Kamal Ma‘arufs berättelse; ”1982, två dagar efter massakern i Sabra och Shatila, som israelerna och förrädarna utförde, kom beväpnade libanesiska styrkor tillbaka till vårt läger i Sabra. Klockan var sex på lördagsmorgonen. De beordrade ut oss ur våra hus och tog med oss en bit bort. Där ställdes alla män upp på ett långt led, som sträckte sig från Sabra till det andra lägret i Shatila. Alla kvinnor hade beordrats ut ur ledet. Vi var omgivna av beväpnade soldater, både libaneser och israeler, som stod på båda sidor av ledet. Jag såg mer än 20 dödade personer. I över två timmar tvingades vi stå uppradade. Sedan beordrade soldaterna, på måfå, unga och gamla män in i tolv fordon. Jag såg hur min son, Jamal, var en av de som kidnappades. Jag vågade inte protestera. De tog fångarna till en fotbollsplan där israelerna höll kvar de till klockan två på eftermiddagen. Mer vet jag inte. Vi fick aldrig tillbaka Jamal och vi vet inte vad som hänt honom. Jamal var 19 år.” In 1948, when Kamal Ma‘aruf was nine years old, Israeli forces drove the family out of the village of Dayr al-Qassi. They fled across the border into Lebanon. For 34 years, they lived in various refugee camps—first in Baalbek, then in Tyre, and finally in Sabra. Kamal Ma‘aruf´s story: ”In 1982, two days after the Sabra and Shatila massacre—perpetrated by the Israelis and the traitors—armed Lebanese forces returned to our camp in Sabra. It was six o'clock on a Saturday morning. They ordered us out of our homes and took us a short distance away. There, all the men were lined up in a long column stretching from Sabra to the other camp in Shatila. All the women had been ordered out of the line. We were surrounded by armed soldiers—both Lebanese and Israeli—standing on either side of the line. I...
1 hr 11 min
György Fenyö, född 1936, i Budapest, Ungern. Befriad i januari 1945 av sovjetiska styrkor. Kom till Sverige 1957. Inspelat den 29 augusti 2017. "1939 döpte vi oss, föräldrarna trodde vi skulle få ett undantag från Hitlers raslagar. Det var ett sätta att försöka överleva, inget annat. Det innebär ingen skillnad för hur jag blev behandlad som jude, noll. Det var helt förgäves. Kriget började för min del 1942 när jag var sex år gammal och gick i första klass. Min far blev för tredje gången inkallad som judisk tvångsarbetare, slavarbete. De kallades in i armén men fick inte ha vapen. När han fått inkallelsen satt han på soffan djupt försjunken i tankar. Hans trupp skulle till ryska fronten. De åkte ut i slutet av november. Hans sista vykort kom 31 december 1942. Han försvann någon gång i januari, februari 1943. Han försvann och kom aldrig igen. 19 mars 1944 ockuperade Tyskland Ungern. Då slutade jag gå i skolan. Vi fick flytta ett antal gånger till olika lägenheter, fram till november 1944. Det bildades judiska hus i vissa områden. Pilkorsarna tog makten genom en kupp den 15 oktober 1944. De jagade och mördade så många judar som möjligt. De hade en stor kasern, Radetzki-kasernen. De kom till vårt jude-hus och rekryterade två polska systrar och min mamma som städerskor. Mamma gick varje morgon och städade. Hon fick inget betalt men pilkorsarna gav henne mat som hon hade med sig hem varje eftermiddag. Sent en kväll knackade pilkorsarna på vår dörr och förde ner oss på gatan. De tömde hela huset och förde oss till ett mindre hus som låg trekvart bort. Vi släpade på tillhörigheter som täcken. Den natten låg jag skavfötters med min farmor. Nästa morgon gick mamma till kasernen för att jobba. Och vi togs till en polisstation. Där stod vi på gården hela förmiddagen. Plötsligt dök min mamma upp med en pilkorsare, som lyckades ta oss därifrån. Vi fick en ny lägenhet, den här gången i det nykonstruerade gettot. Min farmor gick raka vägen dit, medan jag följde med min mamma till...
1 hr 28 min
Vad betyder den blå FN-baskern för dig? - Det låter kanske lite högtidligt, men man har bidragit till en liten del till fredsinsatserna i Gaza. Jag har pratat med mina barn att när jag begravs så vill jag att baskern ska läggas på kistan, säger Ove Björklin, 88 år. Han hörde till den svenska FN-bataljonen i Gaza, under ett halvår 1959-1960. Intervjuare: Lotta Schüllerqvist och Bernt Hermele
40 min
- Jag var ett hyperaktivt barn som brukade klättra omkring på hustaken. Folk pekade på mig och sa att jag var som en apa. Jag stal hönsägg och tog med mig hem för att äta. Ibland blev jag avslöjad och då fick jag stryk av min far, säger Muhammad Ahmad Yassine Muhammad Ahmad Yassine, född 1942 i al-Kabri, Palestina. Tolk och foto: Muna Bibi. Inspelat 2022 i lägret Burj al-Barajna, Beirut, Libanon. *** "I was a hyperactive child who used to climb around on the rooftops. People would point at me and say I was like a monkey. I used to steal chicken eggs and bring them home to eat. Sometimes I got caught, and then my father would beat me," says Muhammad Ahmad Yassine. Muhammad Ahmad Yassine, born in 1942 in al-Kabri, Palestine. Interpreter and photo: Muna Bibi. Recorded in 2022 in Burj al-Barajneh Camp, Beirut, Lebanon.
55 min
- När jag var tio år, 1948, såg jag tre flygplan som flög på rad. Sedan delade de på sig. Jag sprang hem och berättade för min mormor vad jag sett. Innan jag hade hunnit avsluta min mening började de bomba. Min mamma kom bort i kaoset, så mormor och jag flydde på egen hand över bergen till Libanon. - Jag gick med i fatah 1969 (skrattar). Jag tycker inte om krig, men jag tycker om mitt land. Motstånd är fortfarande nödvändigt, eftersom vi vill ha tillbaka vårt land. Ge oss vårt land, så ska vi sluta slåss. Vi vill återvända till Palestina. Om inte jag får uppleva det, så mina barn. Om inte mina barn, så mina barnbarn. - When I was ten years old, in 1948, I saw three airplanes flying in a row. Then they split up. I ran home and told my grandmother what I had seen. Before I could even finish my sentence, the bombing started. My mother got separated from us in the chaos, so my grandmother and I fled on our own across the mountains to Lebanon. - I joined Fatah in 1969 (laughs). I don’t like war, but I love my country. Resistance is still necessary because we want our country back. Give us our country, and we will stop fighting. We want to return to Palestine. If I don’t live to see it, then my children will. If not my children, then my grandchildren.
1 hr 29 min
- De mördade barnen i Gaza, ser jag som mina egna, säger Aydin Amir Hashimi, gatuartist och chef för Motståndsteatern. Under de senaste två åren har hans gatuteater varit ett återkommande inslag under Palestina-demonstrationerna i Stockholm. - Jag tycker om att provocera med min konst, men jag räknade aldrig med att Gaza-skylten skulle väcka så starka reaktioner, säger Aydin Amir Hashimi.
1 hr 43 min
- Pappa var gabai i synagogan i Kristianstad. Ofta saknade de en man, så pappa gick in på Grand Hotell och ringde mamma och så jag fick cykla i väg till synagogan klockan åtta på lördagsmorgonen, gömma cykeln i någon port och sitta av en och en halv timma. Sedan fick jag vänta på att alla gick förbi. För de hade också gömt sina bilar på bakgården. Och så fick man cykla hem och sova vidare, säger Semmy Rülf.
12 min
På 1950-talet var det många som talade jiddisch på Lindvallsplan 4. En av de var min morbror Isse. Han föddes i polska Rajgrod 1926. Han fick namnet Jisrael Mordechai Albert. På 1930-talet utvandrade familjen till Sverige och här kom han att kallas Isse. När han senare utvandrade till USA tog han namnet Irving. Innan jag var född bodde han hos oss på Lindvallsplan 4. Isse var mångbegåvad. Han gick i lära hos en silversmed. Han spelade och sjöng, komponerade sånger, skrev dikter, målade och skulpterade i trä. I USA bodde han och Luba och deras dotter Rose i ett litet hus på Long Island. På dagarna hade Isse ett kontorsjobb på New York Telephone Company. På lediga stunder satt han uppe på vinden där han inrett en liten studio. En av hans specialiteter var att översätta svenska sånger och dikter till jiddisch. Han hade en livslång kärlek till Evert Taube och Dan Andersson. Han uppträdde aldrig för publik, den tanken var honom främmande. Men varje gång vi träffades, antingen i USA eller i Sverige, sjöng han gärna och oombedd sina sånger för oss i familjen. Han försåg oss också regelbundet med kassettband och textblad. Kanske var det meningen att hans arbete med att översätta sånger och dikter till jiddisch en dag skulle få sitt hem här på Det judiska Högalid. Här är ett par inspelningar på kassettband, som Isse gjorde uppe i sin studio, gissningsvis någon gång på 90-talet. Först hör vi ”Der Klezmer” (Spelmannen) av Dan Andersson. Sedan läser han upp dikten ”Di miltzkrankeyt” (Mjältsjukan) av Esaias Tegner och till slut Johan Ludvig Runebergs ”Der Poier Adam” (Bonden Paavo).
1 hr 42 min
- De som har levt i det förgångna lever vidare i mig, säger Lennart Weiss.
1 hr 24 min
- Vi var främmande kroppar i det här samhället, säger Lars Wåhlin, svensk FN-soldat stationerad i Gaza-remsan, 1960. Intervjuare: Lotta Schüllerqvist och Bernt Hermele Bakgrund: 1956 skapade FN, för första gången, en väpnad fredsbevarande styrka för att stoppa striderna under Suezkrisen. Suezkrisen bröt ut efter att Egypten nationaliserat Suezkanalen och attackerats av Israel, Storbritannien och Frankrike. Mellan 1956 och 1967 deltog cirka 12 000 svenska soldater i FN:s insatser i Suez och Gaza. - - - Det här samtalet utgör en del av det nybildade Svenska Gazarkivet. Föreningens mål är att skapa ett arkiv baserat på Sveriges långvariga och omfattande kontakter med Gaza, exempelvis inom bistånd, media, kulturellt och kyrkligt samarbete. Syftet med arkivet är att bevara minnen från Gaza, bidra till dess återuppbyggnad och utgöra en källa för fortsatt forskning. #nakba #sga
2 hr 1 min
Är det bara ett halvår sen Mikael dog? - Ja. Hur känns det idag? - Det är svårt, till exempel när man letar i bilder. Men det är också konstigt, för jag har inte spelat in någonting med hans röst, säger Fred Kudrén. - I telefonen har jag en del när han pratar med sina barn, men det är inte mycket.
27 min
”I was 14 when the jews attacked our village. My parents prohibited me to go outside, but I ran outside anyway to look at the soldiers. Then I ran back to my mother och explained the Israelis looked just like ordinary people, not monsters”, says Amina Ali Hammoud. ”A soldier shouted over a loudspeaker that we could either flee or choose to stay and be killed. One of the village men waved a white flag, as a sign that we were surrendering. The Israelis told the village mukhtar to gather all the villagers in the Sahat Aleyan square. There, the Israelis arrested seven men, blindfolded them, and lined them up against a wall. There, they were shot to death. Then the soldiers took us to a field, where we were held captive for seven days. They gave us nothing to eat, only a little water to drink. I ran around and played, not understanding the seriousness of the situation at all. After a week, the soldiers declared that those who wanted to were free to leave the country and go to Lebanon or Syria or wherever we wanted. The rich families left the village and the country, but poor families, like ours, remained in the village. Families from neighboring villages who were fleeing the Israeli forces poured in. In the end, we lived in four or five families in each house. There were seven of us in my family. Some of the families who fled to Lebanon regretted their decision and tried to return to the village. But they were stopped by the Israeli military, who sent them back across the border.” Born 1934 in Majd El-Kroum, Palestine. Recorded in Majd al-Kurum, Israel. Interpreter: Rula Hammoud. Photo: Cato Lein.
17 min
Josephine Schneider om varför det tog så lång tid att göra radiodokumentären ”Judehuset som försvann”: - Jag tyckte det var skitjobbigt att göra en judisk grej, att komma ut som jude i en slags offentlighet. Men till slut var det var viktigt för mig att uppmärksamma judiskt liv.
1 hr 49 min
- Man ska väl inte prata skit om sin mamma, men när jag var liten och skrek kunde hon säga till pappa: “Ta hand om honom nu, det är du som ville ha honom”, säger Tom Granditsky. - Det är väl inte så roligt att höra, men jag har inte känt på något sätt att jag inte skulle vara älskad, även om jag funderat på om någon av de någonsin har sagt att de gör det. Fick du höra det någon gång? - Nej, jag tror inte det. Har du sagt det till dina barn någon gång? - (suckar) Jag tror inte det.
1 hr 13 min
- Jag har svårt att behålla mina minnen och berättelser. De går in genom ett öra och ut genom det andra. Den saken är lite tokig med mig, säger Lena Holzman. - Jag har inte orkat gå in i det fullständigt. Ibland kan jag tänka att jag borde vara tillräckligt kompetent för att ha det i huvudet. Men det har jag inte. Tillägg: - Min mormor, Julie Cahn, dödades men med en injektion och inte skjutning.
38 min
Nyligen var det någon, jag tror det var Bengt Hamberg, som föreslog att jag själv skulle bli intervjuad i ett avsnitt av podden. Jag tyckte väl inte att det kändes helt nödvändigt. Men så plötsligt damp följande sms ner i mobilen: ”Hej Bernt! jag heter Marta Henschen och just nu jobbar jag och en grupp i skolan med ett minoritetsprojekt och vi har fått uppgiften att nyansera vår bild av judendomen med hjälp av en intervju. Projektet tar upp teman som minorietets-stress och relationen mellan minoritets- och majoritetssamhället bland annat. Det vore fantastiskt ifall du skulle vilja ställa upp på att svara på några frågor från oss. Tack på förhand.” Eleverna går andra året på Globala gymnasiet i Stockholm. De som ställer frågorna är Marta Henschen, Elmo Björs och Dylan Tilling. Det kändes ovant, men kul och ungdomarnas frågor var intressanta. Så kom det sig att jag till slut själv hamnade i Högalid-poddens intervjustol. Nästa framträdande är på Förintelsemuseet i Stockholm den 28 maj. Då berättar jag om mitt arbete med att intervjua både judar och palestinier som upplevt historiska trauman.
1 hr 21 min
- Jag träffade Marie, som inte är judinna, nyårsafton 1970, säger Erwin Salamon. Vad tyckte mamma och pappa om det? - Mamma sa: ”Jag skulle föredra om du hittade en judisk flicka”. Då fick jag ett raseriutbrott. Sen var det färdigt och vi pratade aldrig mer om det. Att du gifte dig med Marie, har det gjort dig mer eller mindre judisk? - Svårt att säga. Marie är väldigt intresserad av det judiska, mer än vad jag är. Så det har väl inte varit till nackdel ur judendomen sett, säger Erwin Salamon. Erwins syster. Eva Fried, berättar sin historia här: https://on.soundcloud.com/ryrJ0cQ7Yuobh2yWoT
1 hr 41 min
- Jag älskade mina farföräldrar. Men de var antisemiter, de avskydde judar. Och de fortsatte att göra det även efter andra världskriget. Det var en obegriplighet för mig, säger Håkan Blomqvist. - Farfar drev Shellmacken vid Sjöbergsplan vid Slussen.”Där fick inga judar service”, kunde farmor berätta stolt. Men nyligen träffade jag en judisk man, vars pappa hade sommarjobbat på macken och han hade tyckt om min farfar. Han hade varit fantastisk som arbetsgivare. Det var underbart att höra. Jag gick hem och grät en skvätt, säger Håkan Blomqvist.
1 hr 21 min
- Jag vågade aldrig fråga mina föräldrar, hur flydde de undan Förintelsen och hur de kom till Sverige? Det skäms jag för än i dag, säger Bengt Hamberg.
1 hr 48 min
- Vi bodde på Klippgatan och det kom ett samtal och jag hör hur min pappa börjar gråta jättehögt. Han får veta att hans syster blivit överkörd av en spårvagn i Göteborg. Jag kan ha varit sex, sju år, säger Arno Katzorek.
54 min
1947 "Four Jewish men came to the village: Simcha, Meir, David, and Shmuel. They wanted to buy our land. Some agreed to sell, others refused. The men began to cultivate the land and set up a cart to stay overnight. When they weren't there, we went and stole their harvest. They continued their farming for a couple of years. At that time, it was not allowed for girls to go to school. It was considered a sin. But if I had the chance, I would have gone. In any case, I had no time. I worked in agriculture all day; we grew corn, tomatoes, wheat, and almonds. We took care of everything and stored it at home. My father was no longer alive, so I worked with my uncle and his family. I married my cousin when I was twelve; he was seventeen or eighteen. I didn't understand the meaning of marriage. I wasn't allowed to meet my future husband in advance. He came to pick me up early in the morning on his camel. The whole village followed us to his house. Then we had lunch together. We received sweets as gifts; that was all." 1949 "The Jews attacked Iraq al-Manshiyya from one side of the village. They killed some Sudanese soldiers from the Egyptian army. The Jews arrested the entire Daita family and three or four other families and took them to Taita, an area on the other side of the village. My family and I were taken to a large house that belonged to the village mukhtar. The Jews had occupied the roof, where they had a view of the main road between Fallujah and Bayt Jibrin. When an Egyptian tank approached the village, they started shouting 'The Egyptians are coming, the Egyptians are coming,' and then fled. One of the young men from the village chased after the Jews, but after a while, he was shot and killed. The Egyptian army came to our rescue, and we were able to return to our house. Some Jewish soldiers had been injured and captured. They were handed over to the Egyptian army. I don't know what happened to them. Then the Jews returned and besieged us and the Egyptian forces...
1 hr 56 min
En bandinspelning som min pappa, Arthur Hermele, gjorde från min bror, Kenneths z"l, bar mitzvah-fest, 1961. Som jag minns det var det på Hollandersalen, Judiska Centret, Nybrogatan 19. Under kvällen blandas jiddisch med svenska och hebreiska. De flesta talarna skålar med ett ”lechaim”. Pappa väljer dock ”ett svenskt fyrfaldig leve”. Fotograferade gjorde Anna Riwkin, först familjen i studion, sedan på festen. Personerna i den ordning de hörs på bandet: 00.00 Jacques Fränkel, ”vicevärd” 02.00 Arthur Hermele Musik 07.20 Zeev Tapoohi, rabbin i Söder-shul 21.00 A. Schönkopf 23.00 Sång o musik 25.00 August Orve, rektor på Hillelskolan 39.40 Herman Nissalowitz 50:50 Heinz Säbel 59:05 Bertil Schönkopf 1.02:50 Sång och musik 1.05:45 Jacques Fränkel 1.11.25 Ingvar Haskel läser upp telegram 1.16.35 Kenneth håller tal först på hebreiska, sedan på svenska 1.25.15 Sång 1.26.40 Theo Soback tackar för maten 1.33.50 Kenneth leder bordsbönen 1.44.35 Piano *** 1.45.00 Inspelning av Kenneth när han läser upp sin haftara.
1 hr 42 min
- Jag är född Leif Zernjaffsky 1939 på sommaren, vilket jag också hette när jag började i Sofia Folkskola på söder. Men sen förkortade familjen namnet på ett ganska typiskt sätt. Det blev alltid fel när folk skulle skriva ner vad man hette. Det blev Tjarnovski och allt möjligt konstigt, säger Leif Zern. - När jag var fem år minns jag att mamma hade tagit med mig ut till Vitabergsparken. Hon stod och pratade med en massa tanter där. Då hörde jag att de pratade om att Hitler var död. Och de var så glada, säger Leif Zern.
1 hr 19 min
Vid 1800-talets slut hade cirka 400 öst-judar invandrat till Sverige. Många bosatte sig på Söder, där det fanns många nedgångna och därmed billiga hyreslägenheter. Fattigt folk bytte ofta bostad, ibland två gånger per år. Ibland flyttade man innan sista hyran hade betalats. - Fastighetsägarna inrättade därför en ”Svart bok” över oönskade hyresgäster. Oftast handlade det om obetalda hyror, men ibland antecknades det att personen var ”jude”, ”schackrare” eller ”polsk jude”. Det kunde räcka för att hamna i Svarta boken, säger Håkan Forsell, professor i stadshistoria vid Stockholms universitet.
8 min
Apropå förra veckans avsnitt med Leif Freilich har jag grävt fram en av min pappas gamla bandinspelningar. Pappa hade köpt en Grundig bandspelare, med ett grönt magiskt inspelningsöga, någon gång 1956. Han gillade att göra inspelningar med oss i den övriga familjen, gärna i hemlighet för att få till spontana samtal. Här testar han att, mer eller mindre i smyg, spela in mina farföräldrar, Josef och Sabina Hermele och Leif Freilichs föräldrar, Ala och Jakob Freilich. Freilich. Vi bodde grannar och mamma och Ala var bästisar. Under samtalet blandas röster, språk och dialekter; mammas litvish jiddisch med de övrigas poylish samt pappas tyska, uppblandat med lite svenska här och där. Inspelningen är gjord i vår lägenhet på Lindvallsplan 4. Personerna, i ordningsföljd: Pappa Arthur Hermele, född i Berlin, Tyskland Farfar Josef Hermele, född i Mielec, Polen Mamma Perla Hermele, född i Suwalki, Polen Farmor Sabina Hermele, född i Sędziszów, Polen Ala Freilich, född i Lowicz, Polen Jakob Freilich, född i Sawina, Polen 00.00-02.00 Innan inspelningen börjar har pappa, spelat upp en tidigare inspelning som han gjort med Kenneth och mig. Han frågar nu ut farfar om han kunde känna igen våra röster. (Kom ihåg att 1956 var bandspelaren en nymodighet!) Farfar svara jakande, men lägger till att en kappa till mamma hade varit bättre, än att lägga pengarna på en bandspelare. Mamma instämmer i detta. 02.00–03.50 Farmor kommer in i samtalet och blandar jiddisch med lite svenska; ”ordning!”. Mamma lägger upp taktiken för hur inspelningen ska hemlighållas för grannarna Freilich, som är i antågande. 03.50-04.40 Ala och Jakob Freilich anländer och samtalet böljar fram och tillbaka. 04.40-05.50 Ala upptäcker bandspelaren och mamma förklarar att det är ”unzer bandinspelare”. Ala tar ordet, Jakob och farfar flikar in. 05-50-07.40 Mot slutet av inspelningen berättar Jakob Freilich följande historia till övrigas hörbara förtjusning: ”Ger Chasid (en rabbin från en känd, ultraortodox dynasti, min a...
56 min
In 1946 I was working at the King David Hotel in al-Quds when the Irgun carried out a bombing against the southern wing. The British military had its headquarters there. I was in the hotel dining room, far from the explosion, and was unharmed. After the attack, all the guests disappeared and those of us who worked at the hotel were dismissed. I then joined Abd al-Qadir al-Husayni’s resistance movement, Jaysh al-Inqadh al-‘Arabi. They sent me to a training camp in Syria. I was given a uniform and weapons. I took part in the fighting around the Palestinian village of al-Qastal and was standing beside our leader when he was killed. We took his body to al-Quds, where he was buried next to his father in the mausoleum of the Khatuniyya Madrasa. It is located by the al-Aqsa Mosque. There was a large crowd at the funeral. When the British withdrew from Palestine, they left all the weapons and equipment to the Jews. After that, the Jewish Zionists carried out the massacre in Dayr Yasin.
1 hr 28 min
- Pappa fick en stroke och blev delvis förlamad när han var 73. Till slut blev det för tungt för mamma. Pappa kom till Rosenlunds sjukhus, där han låg länge innan han gick bort, säger Leif Freilich. Hade pappa kvar talet? - På sjukhuset sa han ett ord som jag fattade: aheim. Han ville hem därifrån. Vad svarade du? - Vad skulle jag säga? Det var jobbigt.
34 min
1948 “My father had binoculars that I was allowed to borrow. Through them I could see how the Zionists burned down the Bedouins’ tents on the outskirts of Ṭabariyya (Tiberias). Some of the Bedouins died, others fled. Then the Zionists advanced into Ṭabariyya. They fired at our house. We had only old pistols and knives and a single automatic weapon to defend ourselves against their modern weapons. Fifteen soldiers from al-Urdunn (Jordan) came to our aid. But the Zionists blew up their headquarters and the soldiers fled. The next day I went out to see what was left. Everything lay in ruins. I discovered a body in the rubble. It was George, who had been guarding the headquarters. The following day his family came asking for him. The situation became too dangerous. We fled and took shelter in a classroom in a girls’ school. Mother gave us potatoes to eat. Then a bullet went through the window and hit the wall on the other side of the classroom. Luckily, everyone was safe because we were sitting on the floor eating. Gradually the Zionists began shelling Ṭabariyya with artillery; the entire school shook. On one occasion a teapot filled with boiling tea fell to the floor and burned my foot. I still carry the scar today. My parents decided that we should leave the school and make our way to the town center, 1.5 km away. My older brother carried me on his shoulders. British soldiers and some priests offered to evacuate everyone to al-Nasira (Nazareth). They brought buses. Samcha, a Jewish settler from Kiryat Gat, came riding his horse to our village. He told us that we could stay in the village and that we would continue living together in peace. The villagers told him that this was our land and that the Jews should leave Palestine. Samcha insisted, but he was attacked and forced to flee. Shortly afterwards Haganah began shelling us, especially at night. It was impossible to sleep. The Jews also received help from British soldiers. Eventually we were forced to leave the vill...
21 min
I avsnitt #31 av Det judiska Högalid berättade Herbert Trus att hans far, Lejb Trus, anslöt sig till partisanerna i skogarna utanför Bransk, efter den tyska ockupationen av delar av Polen, 1939. Historien fortsätter så här: Där lärde Lejb känna en annan partisan, Josel Broide. De blev vänner för livet. Efter kriget utvandrade Josel till Buenos Aires, Argentina. Lejb och Josel fortsatte att hålla kontakten brevledes. När Josel blev blind skickade han i stället den här kassetten på jiddisch till Lejb, någon gång i början av 1980-talet. I veckans avsnitt får du lyssna till Josels kassettbrev på jiddisch, till Lejb Trus. Mina kunskaper i jiddisch är rudimentära, men jag älskar att lyssna till Josels röst. Varför? Orden talar till hjärnan, rösten till hjärtat. Rösten är personlig, den har sitt tonläge, sina pauseringar, darrningar, osäkerheter och sin rytm. Kort sagt, vi kan höra Josels känslor av sorg, stolthet, tvekan och glädje, genom tid och rum. Josel och Lejb lever inte längre, men de har levat, vilket denna inspelning är en påminnelse om. Lite bakgrund: Lejbs far, Alter Trus, skrev ner sina minnen i Bransk Yizkor Book, där han bland annat beskriver partisanernas motståndskamp: ”The first order of business which the Bransk group consists of destroying the telephone connections which were located on the Bransk Tchekhenoftse road. This was the direct line to the front at Warsaw. In one night the telephone wires on this road were cut in several places. The poles for a distance of 2 kilometers were torn down. The entire Bransk group of partians participated in this. At the same time a combat unit is set up as well as family camp. At a meeting it is decided to hand down the death sentence to Koshak, a Pole and the betrayer and Jew murderer.. The armed men are given the job of carrying out this order. Among them Mulje Kleinot an Josel Broide.”
1 hr 36 min
- Mina föräldrars äktenskap var inte lyckligt. Mamma fick tre barn med tre olika män, säger Peter Haas.
36 min
George Baramki Khury (GBK): “My sister Laura and I lived in al-Quds, near the Mandelbaum Gate. We had two houses, one on each side of St. George Street. I attended St. George’s School. It was a boys’ school, with both Jews and Arabs.” Laura Khury (LK): “Our father rented out the upper floor of our house to some Jews. He heard strange noises—something was going on up there. It turned out they were printing counterfeit banknotes! They were later arrested by the British.” GBK: “The neighborhood was mixed, and shooting between Jews and Arabs on the streets became more and more frequent. In 1947 the situation worsened, and we were forced to leave our house. It was no longer safe to stay. My mother had a cousin in Talbiya, in al-Quds, a very beautiful and quiet Arab area. We moved there without bringing any of our furniture.” LK: “Talbiya was a very elegant neighborhood—like Fifth Avenue in New York. One day there was a terrible storm; it was pouring rain and hailing. We heard an awful noise that we thought came from the storm. But it turned out to be a bomb attack on the Semiramis Hotel in Qatamon. Entire families were killed.” GBK: “After we had stayed with our cousin for three or four months, a Jewish soldier was killed in the area. Just a couple of hours later, an armored vehicle arrived with a loudspeaker on its roof, announcing: ‘Residents of Talbiya! You must leave your homes immediately!’” LK: “The vehicle was a monster, with its headlights taped so that only a narrow beam of light showed.” GBK: “We were alone in the house. We were terrified. When our parents came home, we told them what had happened.” LK: “We couldn’t stay. It was already dark, it was raining, the weather was awful. We left as quickly as we could. The streets were in chaos.” GBK: “We fled to Baqa‘a, in southern al-Quds, to our uncle’s house. Only Arabs lived there. That was the second time we were forced to flee.” LK: “One evening, as I was on my way home, something brushed past my head. At first...
1 hr 46 min
- Min farmor, Sarah Trus, mördades 1942 i förintelselägret Treblinka. Jag hade velat träffa henne, säger Herbert Trus.
4 min
Samia Nasir Khury recounts: “In 1993, during the First Intifada, my son produced a song and had it copied onto cassette tapes. I paid for the copying, and he borrowed my car to deliver the cassettes. ‘I’ll be back after lunch,’ he said. But he did not return. He was arrested by the police and taken in for interrogation at the Moscobiyeh detention center in al-Quds (Jerusalem). He was accused of distributing music that glorified the Intifada. The prosecutor repeated a line from the cassette — ‘The voice of the Intifada is stronger than the occupation’ — in order to incite the judge so that my son would receive a harsher sentence. He was imprisoned for six months. First he was held in Ayalon Prison in al-Ramla. He went through hell there. We were allowed to visit him, but I was not allowed to touch him; he sat behind a wire mesh. Later he was transferred to Prison Six, outside Atlit. It was an open prison, and there we were allowed to sit across from him at a table. We never got the cassettes or the car back. My son’s lawyer gave one cassette to my husband. After his death, we found it in his safe. The time in prison made my son more enthusiastic and determined than before. He continues to make music.” The lyrics that cost him six months in jail: My life and my honor are the most precious, and from the blood that has been shed, the voice of the Intifada is louder than the occupation. The voice of the Intifada is high and will not be silenced; nothing can mute this voice except for the sake of precious justice. Who longs for death? The goal is not the death of human beings; the goal is love of the homeland. A people that has struggled for a long time seeks independence. We went down to the streets with stones in our hands. We rose like whirlwinds, our flame blazing like fire. With our chests we face the bullets; we resolved upon liberation. Justice must reach the criminal and the occupier. Our people’s rights are denied, yet they do not sleep on their rights. The p...
40 min
“My father worked as a governor for the British government, and the rest of the family followed him. He was later transferred to Safad. There we had good relations with our Jewish neighbors. That was normal. Women exchanged baked goods with one another during different holidays and celebrations. In 1946 it finally became clear to him what the British were doing—that they were preparing the way for the Jews to take over. His job became impossible, and he decided to resign. He went to the King David Hotel to submit his letter of resignation. As he stepped over the threshold of the hotel, he looked at his watch and realized he was early. He decided to visit a friend in Mamilla in the meantime. Shortly after he left the hotel, it was blown to pieces. The man my father was going to visit was not as lucky. He had gone to the hotel and was killed by the bomb. This was in 1946. Irgun was responsible for the attack, but the various Zionist organizations constantly blamed one another. This was only the beginning. Then came the bombing of the Semiramis Hotel and the massacre in Dayr Yasin. That was when people began to feel real fear. After my father resigned, he began teaching physics. We remained in al-Quds. I was a happy teenager. I went to parties, and my aunts and cousins lived there. It was a wonderful time. We used to go to the YMCA, where we were members. They had leadership courses, tennis courts, a gym, and a swimming pool. It was a fantastic place. In 1948, the family moved to Birzeit, where my father taught and where I attended a boarding school—it felt like my second home. Suddenly, rumors spread that something was wrong. People began pouring in from al-Ramla and Lydda. They were fleeing and had been walking for two or three days. I will never forget that sight. Everything was so sad; people were utterly exhausted. Someone told us they had lost a son. One man was confused and rambling; he did not understand what was happening. I especially remember a woman who had...
–
0 ratings from members
Rate this podcast
Log in to rate and review the shows you listen to.
No reviews yet — be the first member to rate "Överlevarna".
This podcast, its content and its artwork are not owned by, affiliated with, or endorsed by Castquire.
Keep listening
Up next
